— 148 — och efter förloppet af kortare tid än en minut stod han åter framför sin vän. — Hvad har händt? frågade han helt tvärt. Jag mäste vefa . . . Advokaten spratt till vid denna fråga. — Veta, hvad? stammade han. — Allt! svarade Hervå. Hjernan är våldsamt angripen. Men sjukdomen kan omöjligen ha tillkommit af någon yttre orsak; det måste ha varit någon häftig sinnesrörelse, någon oförutsedd katastrof . . . Noätl afbröt sin vän genom en åtbörd; och han förde honom till fönsternischen. — Ja, Hervå, sade han med låg röst, fru Gerdy har nyligon drabbats af en djup sorg; hon har utstått en förfärlig ångest. Hör mig, jag vill anförtro vår hemlighet åt din heder, din vänskap: fru Gerdy är icke min mor. Hon har beröfvat mig allt, för att hennes son måtte komma i besittning af min förmögenhet och mitt namn. För tre veckor sedan upptäckte jag det aedriga sveket; hon är underrättad härom, följderna Törskräcka henne; se der orsaken hvarför hennes helsa hastigt brutits. Advokaten väntade att få höra ett utrop af förvåning samt att doktorn skulle ansätta honom med en mängd ifriga frågor. Men Hervå mottog det förtroliga meddelandet helt lugnt och kallt såsom en för bedömandet af sjukdomens art nödvändig upplysning. — Tre veckor, mumlade han; häraf för