Dagens Nyheter – 1 augusti 1870, sida 1

som var upplöst, nedföll öfver kinderna och axlarne samt bidrogo til att öka det förfärande i hennes utseende. Gång efter annan lät hon höra en suck eller en snyftning, eller ock mumlade hon några obegripliga ord. Ibland, då plågorna ansatte henne hårdare än vanligt, uppgaf hon häftiga rop, sådana som detta: — Åh! hvad jag pinas! Hon kände icke igen Noöl. — Ni ser sjelf, herre, sade tjenstflickan. — Ja, hvem kunde ana att hennes onda skulle utveckla sig så hastigt? . .. Spring genast efter doktor Herv. Helsa honom från mig och säg att han skall stiga upp och komma hit genast. Och han satte sig i en länstol midt framför den sjuka. Doktor Hervå var en af Noöls vänner; de hade varit både skoloch studentkamrater. Doktorns historia är densamma som alla unga mäns, de der utan förmögenhet, utan relationer, utan beskyddare våga kasta sig in på en bana, som åtminstone i Paris är den minst fördelaktiga, oaktadt den tagerianspråk mycken möda. Huru ofta ser man icke i den stora franska hufvudstaden ingalunda oskickliga läkare af nölen drifvas till att gå lumpna qvacksalfvares ärenden? Heryv6 var en man, som kände sitt eget värde; och då han afslutat sina studier, hade han sagt till sig sjelf: Nej, jag skall icke slå MODEBSKÄRLEK, 19.