Dagens Nyheter – 29 juli 1870, sida 2

ARV hade han föresatt sig att icke tillfredsställa en eller annan af hennes önskningar, som syntes honom orimlig; men under inflytelsen af denna flickas svarta, blixtrahde ögon kände han sina fasta beslut smälta bort hastigare än snö för april-solen. Hon plågade honom, men på samma gång hade hot ett så stort välde öfver honom, att hon ögonblickligen med ett leende, en tår eller en kyss kunde komma honom att glömma alla sina lidanden. När han var långt borta från förtjuserskarn, hände det att hans förnuft någon gång segrade öfver passionen, och under sådana ljusa ögonblick plägade han säga till sig sjelf: Hon älskar mig icke; hon leker med mina känslor4. — Men kärleken håde slagit så djupa rötter i hans hjerta att han icke Kunde upprycka dem. Han var äfven förskräckligt svartsjuk, fastän han icke vågade tillstå det för sig sjelf. Flera gånger hade han haft ganska starka skäl att misstänka sin älskårinnas trohet; men han hade saknat mod att skaffa sig bekräftelse på sina farhågor. Jag skulle bli tvungen att skiljas från henne, tänkte han, Com mina misstankar icke saknade grund, eller också finge jag hädanefter tåla att hon toge sig ännu större friketerX, Vid tanken på att öfvergifva Juliette ryste han i alla lemmar; kan kähde att passionen beherrskade honom, och att han af sådan anledning numera var i stånd till att underkasta sig hvilken förödmjukelse som helst.