Dagens Nyheter – 29 juli 1870, sida 2

språkslösa boet, bärande hela sin garderob inknuten i en bomullsnäsduk. Uxder de fyra år, som härefter följde, lefde hon i saknad af alla reela tillgångar, nästan uteslutande på hoppet. Det är nu en gång så, att en qvinna som vet sig ha vackra ögon, aldrig upphör att hoppas. Ibland sjönk hon mycket djupt, ibland höjde hon sig åter öfver vattenytan! Tvenne gånger klappade lyckan på hennes dörr, utan att hon hade nog sinfesnärvaro till. att öppna och gripa den bortflyende i kjorteln. Till sist debuterade hon på en liten teater tillsammans med en afsigkommen aktör af underordnad qualit och uppläste här sina röler -mindre oskickligt än mången annan komediantska, då Noöl genom en ren tillfällighet kom att få se henne, blef kär och tog henne till sin älskårinna. Advokaten misshagade henne icke så mycket i början, efter hvad hon sjelf sade. Men efter några månader började hon finna honom odrägligt tråkig. Hon kunde icke tåla hans städade skick, hans utbildade lefnadsvett, hans fina takt; och i synnerhet misshagade henne detta förakt för allt lumpet och lågt, som han ej gjorde sig mödan att dölja, samt hans obeskrifliga tålamod, hvilket intet förmådde rubba. Hyad hon egentligen hade emot honom, det var hans hyfsning, hans sinne för det passande och anständiga, som bestämdt förbjöd