Dagens Nyheter – 29 juli 1870, sida 1

vrede, satte han sig helt tyst på andra sidan om tåbordet midt emot sin älskarinna. Hans resignation vittnade om att han väl hunnit vänja sig vid att förödmjukas. Juliette bemötte honom nästan alltid mycket illa; men dock kom han tillbaka till henne, likasom en stackars hund, hvilken under långa dagar tåligt väntar på ett ögonblick då hans karesser icke skola upptagas alltför ogunstigt. Och denne man ansågs för att vara stolt och häftig till lynnet. Han var det äfven i sjelfva verket. — Ni har sedan några månader bra ofta låtit mig veta att ni icke trifs i mitt sällskap, sade han. Hvad har jag då gjort er? — Intet. — Nåväl, då tycker jag ... — Mitt lif är ingenting annat än en lång gäspning, inföll den unga qvinnan; och härför får jag skylla mig sjelf. Tror ni det är någon intressant, uppmuntrande sysselsättning att vara er älskarinna? Var så god och sök lära känna er sjelf en smula. I hela verlden finns ingen så tråkig, så högst obehaglig man som ni. Och ni är ju misstänksam och svartsjuk till på köpet. — Ert bemötande, min vän, vågade Noöl invända, är egnadt att förqväfva glädtigheten, der den finnes, och att omöjliggöra all öppenhjertighet. Och vidare hyser man alltid sina farbågor, när man älskar: