Dagens Nyheter – 28 juli 1870, sida 1

ma hymnen vid slutet af tredje akten, hördes från parterr och amfiteater missnöjda röster, som begärde att marseljäsen skulle sjungas af en fransyska och ej af en belgiska som madame Sass. Denna demonstration, som på intet sät åsyftade sångerskan utan endast hennes nationalitet, undertrycktes snart af massan af åskådare. Men tyst! Se der inträder sångerskan på gcenen med den trefärgade fanan i hand och öfver skuldrorna en mantel, öfversållad med bin. Ett ofantligt jubel helsade madame Sass, hvars ansigte tillkännagaf en lätt förklarlig rörelse. Georges Hainl ger tecknet, orkestern brusar och med djupt skagad stämma börjar madame Sass den ryktbara: Allons enfants de la patrie! Ehuru rösten ej ännu hade sin fulla klang, var verkan likväl sådan, att en frosskakning genomlopp hela salongen. Man applåderade ursinnigt: Plötsligen hör man från alla håll ropet: Stån upp! stån upp! Och publiken reser sig såsom en man inför den franska fosterlandskärlekens genius. Det var ett ögonblick af obeskriflig sonsation. Från detta ögonblick steg m:me Sass, som nu återfått fullkomligt välde öfver sin stämma, från triumf till triumf. Hennes herrliga röst svällde i ett varmt och kraftfullt erescendo och hennes utrop Aug ärmes, Citoyens, blef såsom gnistan till krutet. Aldrig har operan bevittnat ett dylikt skådespel. Man trodde ett ögonblick, att byggnaden S8kullo instörta under bifallsstormen. I refrängen instämde kraftigt operans kör och den upprepades af hela salongen, som bragtes i yrsel af den mäktiga och gudomliga strofen. Männen svängde sina hattar, fruntimren gräto, buketter och kransar reghade öfver madame Sass, som strålade af hänryckning. Derefter vände sig publiken mot hertigen af Gramont och höjde ett väldigt rop: Vive la France! Dötta rop af Vise la France här trängt till andra sidan af Rhen och slagit våra fienders hjertan med häpnad.(!)