Noter till dagens text. En fränsk tidning anförde häromdagen ett yttrande af Kejsaren, hvilket icke hör till hans lyckligaste. Han sade till dr Conneau: Jag tager kejserlige prinsen med mig,icke för att han skall roa sig, utan för att han skall lära Big sitt kall som furste. Sitt kall som furste!..-Det gräsliga krig som nu börjas, skulle således icke bli det sista? Är det icke för att komma till allmän afväpning och allmän fred som Frankrike går att strida! Det skall icke bli slut med detta! Under Napoleon IV skall man åter begynna med blodiga meiniskooffer... och under Napoleon V om igen! Evigt, evigt skola folken, narrade och drifna af furstarne, förgöra hvarandra!... Det hade väl ändock varit bra eller åtminstone klokt att låta en tro, att dessa saker skulle få ett slut och att detta slut skulle bestämmas af den väntade franska Begren . .-. En tröst är att prinsen redan lärt icke så få yrken. Han har försökt sig i sättareyrket, smedsyrket, bildhuggareyrket o. s. V., och han tycks undan för undan ha blifvit mätt på dem allesamman. Vi skola hoppas att han inte får mera lust för det andra yrket... 0 Kejsaren tager högsta befälet öfver armån. Den förbehållsamhet, som är oss ålagd i fråga om detta beslut af statens öfverhufvud, tillåter oss blott en enda sak — yttrar Le Sigele — det är att uttrycka vår uppriktiga önskan att kejsaren må blifva lika lycklig vid Rhen som han var det i Italien under utförandet af ett general-enchefskall, till hvilket hans föregående lif gifvit honom så ringa färdighet. x Ingenting synnerligt ännu på krigsskådeplatsen... Man bara väntar. Man koneentrerar-sig.—Tidningarne å ömse sidor för