Dagens Nyheter – 26 juli 1870, sida 2

—— TI1IV nan förde han densamma helt mekaniskt till munnen. Hans hy blef grå, och läpparne bleknade, så att de slutligen syntes lika hvita som näsduken. Stora svettdroppar bröto fram på hans panna, och ögonen förlorade sin glans, såsom hade hastigt en hinna dragits deröfyer. För öfrigt ieke ett utrop, icke ett ord, icke en suck, icke en åtbörd, intet. Han ingaf mig ett så djupt medlidande, att jag ett ögonblick kände mig frestad att rycka brefven ur hans händer, kasta dem på elden, taga honom i min famn och säga: — Kom, du är ju min bror! Låt oss glömma allt och förblifva hvar och en på sin plats här i lifvet; men låt dss likväl älska hvarandra! Fader Tabaret tryckte Noöls hand. — Se nu, sade: han, känner jag igen min ädelmodiga gosse. — Hvad som återhöll mig, min gamle vän, var endast denna tanke: Månne han ännu, sedan brefven blifvit uppbrända, skall erkänna mig såsom sin bror? — Rätt tänkt. — Efter omkring en half timme var läsningen afslutad. Vicomten steg upp och tog plats midt emot mig. SNi har rätt, min herreX, sade han; om dessa bref verkligen äro skrifna af min far, hvilket jag tror, synes af deras innehåll tydligt nog framgå att jag ieke är son till grefvinnan de Commarin, — Jag svarade intet. — Emellertid, återtog