Dagens Nyheter – 26 juli 1870, sida 2

AVIV IN en kort sammetsrock och byxor af samma tyg samt hade en väldig halsduk af hvitt siden. Jag ville denne unge man intet ondt; ty han hade ju aldrig, åtminstone med egen vetskap och vilja tillskyndat mig någon orättvisa; jag måste antaga att han städse hållits i okunnighet om min fars brott. Han är ståtlig, ser bra ut och gör i sådant fall heder åt det ädla namn som icke tillhör honom. Han har samma växt som jag, är också mörk såsom jag och skulle kanske likna mig, om han icke hade så mycket skägg. Men han ser ut för att vara minst fem å sex år yngre än jag. Denna ungdomlighet är lätt förklarad. Han här icke arbetat, kämpat och lidit, han. Han är en af dössa lyckliga som knappt hinna besluta en färd förrän de äro framme vid målet för densamma och som tillbringa sitt lif på de mjuka kuddärne i sina ekipager. Då han blef mig varse, steg han upp och helsade artigt. — Ni måste vid detta tillfälle ha varit synnerligen upprörd, eller huru? frågade Tabaret. — Något mindre likväl än jag nu är. Fjorton dagars ångest hade småningom förslöat mina känslor. Jag gick rakt på saken och förekom sålunda den fråga, som jag läste på hans läppar: SMin herre4, sade jag till ho nom, ni känner mig icke, men det betyder också föga hvem, jag är. Jag kommer till er i ett mycket ledsamt och vigtigt ärende, som rörer ert namns heder. Förmodligen trodde N