Dagens Nyheter – 26 juli 1870, sida 1

en fjerdedels timma när han återkom. Han förkunnade då att hans husbonde var nog nådig att vilja mottaga mig. Det var lätt att inse att detta mottagande måste ha gått advokaten till hjertat och att han betraktade detsamma såsom en skymf. Han kunde icke förlåta Albert att han hade lakejer och kammartjenare och att dessa uppförde sig oskickligt. Han glömde den ryktbare hertigens ord: XJag aflönar mina tjenare för att de skola vara sturska och jag sjelf skall slippa bli utsatt för åtlöje och ha tråkigt genom att vara det4. Fader Tabaret fann det ledsamt att hans unge vän förargade sig öfver sådana småsaker. — Hvilken småaktighet, tänkte han, hos en person med eljest så upplyst omdöme! Kanske det ändå är sannt att folkets hat mot aristokratien i icke oväsentlig mån har sin orsak i betjenters öfvermod. — Man lät mig inträda, fortfor Noöl, i en mindre, enkelt möblerad salong och som endast pryddes af vapen från alla tider och alla länder, hvilka sutto uppfästade på Väggarne. Aldrig har jag sett så många gevär, pistoler, värjor, sablar och dolkar sammanförda i ett så litet rum. Den gamle polismannen kom ofrivilligt att tänka på det vapen, som blifvit användt af enkan Lerouges mördare. ; — Vicomten, sade Noöil, låg tillbakalutad i en divan, då jag kom in. Han var klädd i MQODERSKÄRLEK. 14.