dare transporteras till Strassburg och Rhengränsen. Alla de kringliggande gatorna voro fulla med folk, som-helsade de ankommande med ljudliga rop af lefve armäen! lefve kriget Soldaterna buro en tung packning, men man täflade om att lätta deras möda. Gevär, renslar, kokkärl lassade man på sig, karlar och qvinnor om hvarandra, och soldaten hade ingenting annat att göra än att fatta sin hjelpare eller hjelperska under armen och tåga gladligen åstad. Det var ett brokigt tåg, och ingen af våra stränga excercismästare derhemma skulle ha funnit sig belåten med truppens takt och hållning, men man såg och hörde af entusiasmen hos soldaterna att de med glädje drogo i striden och att de voro vissa om segren. Jag såg tre af manskapet, antingen af trötthet eller illamående sätta sig att hvila på trottoaren. En halfvuxen gosse, som synbarligen tillhörde en förmögen familj, sprang bort, hemtade en fiaker och nödgade soldaterna att stiga upp i denna samt tycktes vara helt stolt öfver platsen han intog vid deras sida. Ju närmare vi kommo till östeller Strassburg-bangården, desto mera ökade sig folkmassan, och vi sågo snart att det var en ren omöjlighet att utan risk till lif och lemmar komma ända fram. Vi hunno dock till den lilla vackra S:t Laurentkyrkan, och här såg jag den ena truppafdelningen efter den andra tåga förbi. Med trupperna följde jublande barn och gråtande qvinnor; från folkmassan på sidorna och från fönsterna kastades blommor, och från alla munnar ljöd enstämmigt ropet: lefve armen! af trupperna besvaradt med lefve Frankrike! lefve kejsaren! Och medani jag stod der — det var ingen kort stund, ty det var långt lidet på f. m. då jag kom hem — fick jag höra hvad jag så mycket längtat efter, men som man sagt mig vara omöjligt att få höra i det kejserliga Frankrike: Marseljäsen. Jag har hört den sjungas hemma många gånger, men hvad var det! Aldrig har jag gjort mig en tjugondedels före ställning om den trollmakt som ligger i dessa toner! Nu hade den också sin rätta betydelse, den eldade icke till blodigt inbördes krig, utan till strid för fäderneslandet. Det var ett af regementena, som tågade fram med denna sång, hvilken icke ljudat på Paris gator sedan 18 år, och det tycktes mig som om hela folket nu först riktigt kände igen sig sjelf. Man sjöng och gret och skrattade, och jag, stackars lilla främling som stod der, också jag grät som ett barn och uppsände mina varma välönskningar för de tappra gossarnes framgång, af hvilka så många voro dömda att aldrig återse sitt herrliga Paris. Hanna,