— Arrendatorn Johan Ulot Jansson domdes för samma brott att böta 5 rår, Åamemes——X2————X—X—XzX—XX———XX XE En titt ut i verlden. IL. Paris den 17 juli. Kära faster Hulda! Nu må faster tro, att här är ett lif! Jag tror knappt att uppståndelsen vid alla de kungliga -kröningarne och begrafningarne, hvarom faster brukar ha så mycket vackert att berätta oss unga, sammanlagdt alltsedan Carl XI:s tid, gått upp mot de begge enda dagarnes rörelse här i förrgår och i går. Jag är ännu alldeles yr i hufvudet. Jag satt i fredags afton helt lugnt på Opera -Comique och hörde Flotows nya opera Skuggan — det är något till musik det; jag kommer aldrig att förlåta kungliga teaterdirektionen, om vi icke få höra den i Stockholm i höst. Det är melodier, sådana som jag icke hört sedan Marthas dagar, det är hvarken Meyerbeers dunderoch blixt-instrumentation eHer Verdis storskrammel, för att aldrig tala om Wagners hårresande domsbasunstutningar eller Offenbachs spirituela nojs — det är melodi på melodi, enkla och intagande, så att det gör en godt i själen, och några, som jag tyckte, enkom skrifna för Arnoldson och fru Stenhammar, Jag hade, som sagdt, setat och hört denna hänförande musik, och jag tänkte icke mer på Preussens och Frankrikes förestående krig, hvarom, gudbevars, äfven iag fått höra öronen fulla under dagens lopp, än jag tänkte på Patagonien eller Japan. Boulevarderna äro just aldrig folktomma kl. mellan elfva och tolf på natten, men så mycket menviskor som denna qväll har jag aldrig törr sett tillsammans, inte ens när Carl XII:s statyn aftäcktes och vi suto på den famösa Nilssonska läktaren. Massorna böljade framåt Boulevard Montmartre, och vi följde strömmen åt så långt vi kunde. Men ungefär midtför Varibt6steatern var det stopp. Polissergeanterna, ännu höfliga, men ändå bestämdare än vanligt, ropade immerfort sitt circulez, messieurs! men hvarken hördes det för det döfvande larmet eller brydde sig någon derom. Då det emellertid var långt från några upproriska rop som höjdes, så togo de saken kallt. Hela hopen skrek: vive Vempereur! å Berlin! å bas Bismarck! också: vive la guerre! hvilket sista föreföll mig ungefär lika vansinnigt som om jag hört ropas: lefve döden! Men, klok eller icke, nog var entusiasmen uppriktig, derpå kunde man icke misstaga sig. Jag förstår icke politiken eller hvem som hår rätt eller orätt i tvistefrågan, men jag kan icke hjelpa det, entusiasmen är smittosam, och der jag stod midt ibland detta dlifliga, lättrörda folk, som trodde sin nationalära kränkt och som för att hämnas denna var redo att offra Nf, blod och egodelar, kunde jag icke låta bli att af bela mitt hjerta önska det seger och framgång. Hur jag kom ut ur folkmassan kan jag icke säga, men hur det var så gick det, Men tänk sig, faster, min förskräckelse — jag var ensam, jag var skild från mitt sällskap! Att söka leta rätt på det var.nästan ett lika hopplöst företag som att söka efter en knappnål i en hövålm. Jag var gråtfärdig. Jag skulle tillbaka åt Madeleinesidan till, hade således, om jag ville gå raka vägen, att genomtränga samma folkmur eller också att begifva mig in -på någon af sidogatorna och på det sättet på en omväg komma hem. Det sednare var utan all fråga att föredraga, så mycket mer som jag der möjligen kunde påträffa ett åkdom. Nu är min kännedom om parisgatorna äfven vid dagsljus icke den bästa, så snart jag lemnar de vanliga stråkvägarne, och om qvällarne hittar jag kav ingenting. -På Guds försyn vek jag af än hit och än dit, ingen tordes jag fråga, jag gjorde som Sven Dufva höger om och venster om, men måtte äfven såsom han ha gjort rakt tvärtom mot hvad -jag borde, ty efter en ändlös vandring genom smala och delvis krokiga, illa stenlagda och illa luktande gator, efter att hafva blifvit tilltalad — lyckligtvis förstod jag icke i min ångest hvad man sade — af både qvinnor och karlar, kom jag slutligen ut på en bred och väl upplygt samt temligen folktom boulevard, som jag på en husknut läste vara Boulevard Sebastopol. Jag kände mig genast lugnare och välsignade i mitt sinne den afsatte Seinepref:n baron Haussmann, som så visligen placerat denna flod just der jag skulle stryka fram. Till min ytterligare glädje mötte jag en tom fiaker, och på det viset kom jag ändtligen hem. Jag säger om mina känslor under denna äfventyrliga vandring, såsom det brukar stå i gamla romaner, att de kunna lättare tänkas än beskrifvas. Detta var det första som jag personligen såg af folkrörelsen i Paris, ehuru jag väl dagarne förut hört talas derom, Jag tyckte mig på gavällen ha fått nög af allt sådant och gjorde mig sjelf det heligalöftet att det skulle blåsa många väder innan jag ånyo gaf mig ut i dylika äfventyr. Men man säger ju, att det ingenstädes är så täta vindkastningar som i eh qvinnas sinne, och trots elakheten häruti, måste vi väl ändå erkänna, faster lilla, att det inte är så osannt. Morgonen derpå såg jag hela saken i en mera lustig än förskräcklig dager, och när hr H, kom upp till oss för att höra efter huru det qvällen förut gått med mig, och på samma gång hade att berätta om truppernas afskickande till gränsen samt föreBlog oss att följa med ut, så var jag genast färdig. Vi togo vägen först förbi vestbanang bangård. Händelsevis ankommo just nu trupper, som legat i garnison i Cherbourg, tror TA had PA SV 20