Dagens Nyheter – 25 juli 1870, sida 2

breda marmortrappa. Bakom stora byggningen sträcker sig en rymlig trädgård, eller rättare en park, som beskuggas af väldiga träd, kanske de äldsta som finnas i Paris. Denna entusiastiska beskrifning behagade ingalunda fader Tabaret. Han skulle gerna ha velat bedja den unge mannen öfverhoppa densamma, för att hastigare komma till saker af vigt; men detta gick icke an. Ett enda oförsigtigt ord kunde ju uppväcka Noöls misstankar, uppenbara för honom, att han icke talade till en vän, utan till herr Göyrols medhjelpare. — Man lät er då bese hotellet? frågade han. — Nej, det har jag gjort ändå. Alltsedan jag erhöll visshet om att jag är den ende arfvingen till grefve Rheteau de Commarin, har jag sökt skaffa mig närmare underrättelser om min nya sligt. Jag har studerat dess historia i biblioteket; det är en storartad historia. Om aftnarne har jag vandrat omkring mina fäders boning, intagen af den häftigaste rörelse. Ack, ni kan icke föreställa er mina känslor! det är här —så har jag tänkt — jag blifvit född; här borde jag ha tillväxt och uppfostrats, här borde jag nu vara den befallande . . . Min smärta var vid dessa tillfällen oerhörd. Jag jemförde med mitt eget glädjelösa, arbetsamma lif den oäkte sonens angenäma lott. Blodet sjöd i mina ådror. Vreden gjorde mig tokig. Jag fattades af begär att spränga palatsets portar, att rusa