Dagens Nyheter – 25 juli 1870, sida 2

utan att ha upptäckt den föröfvade stölden. Han band dem omsorgsfullt tillsammans och lade dem tillbaka i lönnlådan uti byrån. — Ja, fortfor han, 1 det han steg upp och begynte gå omkring i rummet, liksom trodde han att kroppsrörelsen kunde diäimpa hans vrede, ja, hon försökte verkligen inbilla mig att jag farit vilse — fruktlös möda i sanning, ty mina bevis voro mer än tillräckliga. Förhållandet är att hon afgudar sin son, och vid tanken på att han skulle kunna bli nödgad att återställa hvad han stulit af mig var hennes hjerta nära att krossas. Och jag, svage, enfaldige stackare, kände mig i början böjd för att ingenting säga åt henne. Jag tänkte: Jag måste förlåta henne, ty hon har dock hållit innerligt af mig. Hållit af mig! Nej, det har hon visst icke. Hon skulle kunna se mig utstå de förfärligaste qval, utan att fälla en tår, om blott derigenom förebyggdes att ett enda hårstrå rördes på hennes sons hufvud. — Förmodligen har hon underrättat grefven om att ni kommit sanningen på spåren, yttrade fader Tabaret, fullföljande sin tankegång. — Det är omöjligt; och hon skulle icke heller ha vunnit något dermed. Grefven har varit bortrest från Paris mer än en månad, och man väntar honom icke tillbaka förrän i slutet af veckan. — Huru vet ni det? — Jag har velat träffa min far, tala med honom .