Dagens Nyheter – 25 juli 1870, sida 1

mina åligganden. Om dagarne gick jag oupphörligt och utan hejd, för att trötta ut min kropp och sålunda få sofva vid nattens inbrott. Men förgäfves! Alltsedan jag fann dessa bref, har jag icke sofvit en timma. Gång efter annan framtog gubben Tabaret sitt ur och kastade dorpå en förstulen blick. — Herr ransakningsdomaren går väl till sängs vid det här laget, tänkte han. — Slutligen, fortfor Noäl, sade jag till mig sjelf tidigt en morgon, efter att ha tillbragt en natt af ångest och förbittring, att jag måste på hvad sätt som helst göra ett slut på eländet. Jag var i samma förtviflade sinnesförfattning som dessa spelare, hvilka efter åtskilliga på hvarandra följande förluster, kasta återstoden af sin förmögenhet på bordet, för att riskera densamma i ett enda drag. Jag skickade efter en vagn och lät kusken köra till hotell Commarin. Den gamle polismannen uppgaf en suck af tillfredsställelse. — Det är ett af de ståtligaste hotellerna i faubourg Saint-Germain, skall jag säga er, herr Tabaret, en furstlig boning, som väl anstår en förnäm herre med fera tiotal af millioner. Man kommer först in på en stor gård. Till höger och venster äro stallar, i hvilka dyrbara hästar vårdas, vagnshus och lokaler som bebos af det lägre tjenstfolket. I midten höjer sig hotellets fasad, majestätisk och vördnadsbjudande, med sina höga fönster och sin