Dagens Nyheter – 25 juli 1870, sida 1

7 nn bättre att taga ett, lika godt hvilket, endast för att få jemföra stilen. Fader Tabaret hade icke väl hunnit stoppa ned ett af brefven i sin ficka förrän adyvokaten kom tillbaka. Noöl var en af dessa härdade karakterer, som ega spänstighet nog för att kunna böjas utan fara att någonsin brista. Han var stark och hade länge öfvat sig i förställningskonsten, detta för alla ärelystna nödiga vapen. Då han åter inträdde i skrifrummet, var det intet hos honom som förrådde hvad som förefallit mellan honom och fru Gerdy. Han var kall och lugn, alldeles som under sina mottagningstimmar, då han fick sitta och höra på ändlösa historier, som uppdukades af de rättsökande. — Nåväl, frågade fader Tabaret, hur mår hon? — Sämre, svarade Noöl. Nu yrar hon och vet icke hvad hon säger. Hon har öfverhopat mig med de svartaste beskyllningar och kallat mig den eländigaste bland menniskor. Jag tror bestämdt att hon blir tokig. — Kanske ni ändå bör skicka efter läkaren. — Jag har nyss sändt ett bud för att tillkalla honom. Advokaten satte sig framför sin byrå och ordnade de kringströdda brefven efter deras dato. Han tycktes ej mera komma ihåg det råd hans gamle vän lofvat gifva honom; det såg äfven ut som vore han icke allg böjd för MODERSKÄRLEK. 13.