Dagens Nyheter – 23 juli 1870, sida 1

— Denna biljett, återtog advokaten, är den sista . .. — Hvad för slag! utbrast den gamle. Har ni inga flera bevis? — Jo, visserligen finnas några rader till, skrifna många år sednare, och som icke sakna sin vigt; men äfven de äro endast moraliskt bevisande. — Så olyckligt! mumlade Tabaret. Noöl lade på byrån de bref han höllihanden och, vändande sig till sin gamle vän, fixerade han honom skarpt. — Antag, yttrade han långsamt och betonande hvarje särskildt ord; antag att detta vore allt hvad jag kommit underfund med, att jag icke visste mera än ni nu känner. Hvilket omdöme skulle ni i sådan händelse fälla? Fader Tabaret funderade några minuter, innan han svarade. Han beräknade sannolikheterna, sådana de framgingo af herr de Commaring bref. — För min del, utlät han sig slutligen, är jag i själ och hjerta öfvertygad om att ni icke är fru Gerdys son. — Och ni har rätt, sade advokaten i en bestämd ton. Ni kan väl icke tro annat än att jag uppsökt Claudine? Hon höll af mig, denna stackars qvinna, som varit min amma, och hon led vid tanken på den förskräckliga orättvisa som tillfogats mig. Medvetandet af att hon sjelf deltagit i brottet plågade henne. Samvetsqvalen blefvo för henne allt outhärd