Dagens Nyheter – 23 juli 1870, sida 1

CHvarje modershjerta, min kära Valtrie, blöder utan tvifvel, då hon måste tänka på att skiljas från sitt barn. Du skall likväl trösta dig dermed att du genom en sådan uppoffring bereder gossens välfärd. Huru mycken ömhet du än måtte slösa på honom, skulle du ej förmå ersätta de fördelar, din svaghet skulle beröfva honom. Hvad den andre beträffar, skall du — jag är derom förvissad, ty jag känner ditt ädla sinne — omhulda honom. Äfven derigenom bevisar du ju din kärlek till mig. För öfrigt kan han icke vara att beklaga. Då han intet vet, kan han heller intet sakna, och allt det goda rikedomen förmår medföra åt menniskor som lefva i dessa lägre regioner, skall komma honom till del, CSäg mig icke, att hvad jag ämnar göra är brottsligt. Nej, min högt älskade, nej. För att vår plan skall förverkligas, behöfves ett sådant sammanträffande af gynsamma omständigheter, oberoende af vår vilja och omöjliga att beräkna, att vi säkerligen misslyckas, om icke försynen gillar och gynnar vårt förehafvande. Om således framgången kröner våra önskningar, då kunna vi vara säkra om att himlen bistår oss. Jag hoppas. — Jag väntade mig just detta, mumlade fader Tabaret. — Och den eländige, utropade Noöl, vågar åkalla försynen. Han vill göra Gud till sin medbrottsling! — Men, frågade den gamle, huru upptog MODERSKÄRLEK: