Dagens Nyheter – 22 juli 1870, sida 2

har jag funnit äfven häri tvenne ställen, värda att uppmärksammas. SÖdet, mäktigare än min vilja, fängslar mig i detta land, men min själ är hos dig, min Valgrie. Oupphörligt hvilar min tanke på den dyra kärlekspant, som du snart skall skänka mig. Var rädd om dig, min vän; kom ihåg att ditt lif nu har ett dubbelt värde. Det är älskaren, det är fadren som talar till dig. Hvad som stod på sista sidan i ditt bref smärtade mig hårdt. Gör du mig icke en stor orättvisa, då du oroar dig öfver vårt barns öde? Allsmäktige Gud, hon känner mig, hon älskar mig, och hon är orolig! — Jag förbigår, sade Noöl, några sidor, fulla af idel kärleksfraser, för att stanna vid dessa rader i slutet: tGrefvinnans grossess blir allt mer och mer plågsam. Olyckliga maka! Jag hatar henne, och likväl beklagar jag henne. Hon tyckes ana orsakerna till min sorgsenhet och min köld. Hennes undergifvenhet, hennes mildhet, som aldrig förnekar sig, synas antyda att hon söker göra vår förening dräglig. Arma offer! äfven hon hade kanske, innan hon släpades till altaret, skänkt bort sitt hjerta. Våra öden skulle således vara lika. Med ditt goda hjerta skall du nog förlåta att jag hyser medlidande med henne. — Detta var min mor, utbrast advokaten, synbarligen djupt rörd, Ett helgon! Och man