Preussiske konungens trontal. Arade herrar af nordtyska förbundets riksdag! Då jag vid edert sednaste sammanträde på detta ställe bjöd eder välkomna i de förenade regeringarnes namn, dristade jåg med glädje och tacksamhet tillkännagifva, att mina uppriktiga sträfvanden för att fullgöra folkens önskningar och civilisationens kraf genom att förebygga hvarje fredsbrott hade med Guds hjelp icke varit utan framgång. När nu icke desto mindre krigshotelser och krigsfaror hafva pålagt de förenade regeringarne pligten att sammankalla eder till en utomordentlig session, få ni, som vi, vara genomträngda af den lefvamnde öfvertygelsen, att Nordtyska förbundet har sträfvat att utbilda den tyska folkkraften, icke för att hota, men för att skapa ett starkt stöd för den allmänna freden, och att vi, när vi nu göra upprop till denna folkkraft för beskydd af vår oafhängighet, härigenom blott åtlyda ärans och pligtens bud. En tysk prins har blifvit uppställd som kandidat till spanska tronen. Denna kandidatur, från hvars uppställning och afsägelse de förenade regeringarne hafva stått lika aflägsna, och som blott så tillvida har varit af intresse för nordtyska förbundet, som spanska regeringen, hvilken står i vänskapligt förhållande till oss, knöt dertill den förhoppningen, att förvärfva de garantier för ett i många hänseenden pröfvadt land, hvilka en ordnad, fredsälskande regering afgifver, har blifvit en förevändning för franska kejsarens regering att på ett sätt, som i lång tid varit okändt i de diplomatiska kretsarne, ställa casus belli och, äfven sedan denna förevändning var aflägsnad, fasthålla densamma med den ringaktning för folkets rätt att njuta fredens välsignelser, på hvilken franska historien förut erbjudit analoga exempel. Har Tyskland i tordna århundraden med tystnad burit detta slags våld mot dess rätt och ära, så skedde det blott, emedan det i sin splittriog icke visste hur starkt det var. Nu, då det andliga och rättvisa enhetsband, som befrielsekrigen började knyta, förenar de tyska stammarne med en innerlighet, som växer med varaktigheten, nu då Tysklands rustning icke längre erbjuder någon öppning för fienden, bär Tyskland i sig sjelf viljan och kraften att afvärja en förnyad fransk våldsbragd. Det är ej högmod som lägger dessa ord i min mun. De förenade regeringarne, liksom jag sjelf, handla med fullt medvetande om, att seger och nederlag ligga i handen på den, som styrer slagen. Vi hafva med klar blick öfvervägt det ansvar, som inför Guds och menniskors domstol drabbar den, som drifver tvenne stora, fredälskande folk i hjertat af Europa till ett ödeläggande krig. Tyska och franska folken, hvilka båda i lika mått åtnjuta och åtrå den kristliga sedlighetens och ett stigande välstånds välsignelser, äro kallade till en mera lycklig täflan än den blodiga vapenstriden. Dock — de maktegande i Frankrike hafva förstått att exploitera vårt stora grannfolks viälberättigade men lätt retliga sjelfkänsla genom att med beräkning missleda det in i personliga intressens och lidelsers tjenst. Ju mera de förenade regeringarne äro medvetna om att hafva gjort allt hvad ära och värdighet tillåta för att bevara fredens välsignelse för Europa, och ju otvetydigare detligger inför enhvars ögon, att man har tvungit