att Aftonbladet under hösten 1863 och förra delen af 1864 dagligen arbetade på att hjelpa konungen till att förmå statsråd och folk att störta oss i krig för SchlesWwigs skull; att det var ministerens fasthet och folkets sunda förstånd som räddade Sverige från en sådan olycka; att konungen, då det ej lyckats honom förmå ministeren till en krigsförklaring, då han ej kunnat draga i fält med bara Aftonbladet och SFedrelandetst 22,000 pappersman, och då freden var sluten, icke långt derefter, utan sina grundlagsenliga rådgifvares hörande, genom ett extraordinärt sändebud föreslog danska regeringen en traktat om en politisk union mellan Sverige och Danmark; att, sedan äfven detta försök strandat, en personalunion mellan de svenska och danska dynastierna tillvägabragtes; samt att konungen icke veterligen öfvergifvit sina danska unionstendenser. Allt detta vet Aftonbladet, och måhända vet de ock, att de varningar, som vi och flera andra tidningar afgifvit mot förnyande af 1863 års trassel, voro fullt befogade, lika väl som det, högst troligt, på sin tid kände det vådliga löftet till Fredrik VII. Och om såj är, så måtte det vara för att vinna tid att befrämja löftets verkställande, som det ställer sig så okunnigt. Vi äro fullt öfvertygade att den nuvarande konseljen skulle motstå alla påtryckningar, som möjligen kunde blifva gjorda i syftning att bringa Sverige i krig; men vi äro icke lika säkra på att, derest konungen hade bundit sitt ord, han icke skulle kunna finna andra ministrar, som hjelpte honom att infria det genom en krigsförklaring, om framdeles händelsernas gång beredde i någon mån gynsamma utsigter för de franska vapnen. I fall en sådan tanke funnits hos konungen — naturligtvis, enligt hans åsigt, till Sveriges bästa — så var det skäligt och berättigadt att enhvar, som hyser en annan åsigt om hvad Sveriges väl kräfver, i tid och oförbehållsamt gaf det tillkänna. Den fara vi, med lifligt minne af att vi 1864 lupo en dylik — (för vårt räddande från hvilken grefve Manderström blef varmt betackad när han lemnade utrikesportföljen)— haft anledningar att tro Sverige åter vara utsatt för, är åtminstone för tillfället undanröjd, ty det bekräftar sig att danska regeringen bestämt sig för neutralitet. Men man bör derför icke invagga sig isäkerhetssömn, ty en neutralitet räcker ej längre än en regering tror den vara fördelaktig för sig, och en regering kan vid lägligt tillfälle derifrån öfvergå till aktivitet, såsom svenska regeringen var betänkt på att göra vintern 1855—1856 och måhända skulle ha gjort, om icke Nikolai död föranledt fredsslutet i Paris. ij När farliga politiska planer hinna så långt i mognad, att de kunna framläggas för hela folket, är det merändels för sent att tillintetgöra dem. Det är i födseln fosterlandsvännen måste söka qväfva dylika.