Himlen har blifvit oss bevågen; vår kärlek skall beseglas; Vi skola få en son. En son af min dyrkade Valerie, hennes lefvande afbild! Ack, hvarför äro vi skilda från hvarandra genom ett så omätligt afstånd? Hvarför har jag icke vingar, med hvilka jag kan flyga till dina fötter, för att kasta mig i dina armar, rusig af vällust? Nej, aldrig har jag så som nu förbannat denna olyckliga förbindelse, som blifvit mig påtvingad af min familj, trots mina böner. Jag kan icke låta bli att hata denna qvinna, som bär mitt namn, fastän äfven hon är ett oskyldigt offer för våra föräldrars barbari. Och till råga på olyckan, skall hon också snart blifva mor. Hvem kan beskrifva min smärta vid tanken på dessa tvenne barns olika framtidsöden. Den ene sonen till henne, som eger hela min ömhet, skall sakna far och familj; han skall icke ens ha ett namn, emedan en lag, tillkommen för att väcka förtviflan hos känsliga själar, hindrar mig från att erkänna honom. I stället skall den andre, den afskydda äkta makans afkomling, blott på grund af sin börd, bli rik, förnäm, ett föremål för menniskors hyllning, och erhålla en hög plats i samhället. Jag kan icke utan den bittraste smärta tänka på denna förfärliga orättvisa. Hvad skall jag göra för att förebygga missförhållandet? Jag vet det icke nu; men var säker om att något skall bli gjordt. Det är den jag ifrigast efterlängtar, den jag älskar MODERSKÄRLEE, 11.