— få — — Åh! ropade han i en ton, sådan som man brukar taga på sig när mun icke ens vill medgifva möjligheten af hvad en annan påstår vara sannt. Åh! tänk på hvad ni talar, gosse. Huru kan man tro något så befängdt? — Ja, det är osannolikt, svarade Noöl med en viss högtidlighet, som icke var ovanlig hos honom, det är högst otroligt, och dock öfverensstämmer det i alla fall med sanningen. Sedan trettiotre är tillbaka, sedan min födelse, har denna qvinna spelat den besynnerligaste och mest oviärdiga komedi till förmån för sin son, ty hon har cn sådan, och till skada för mig. -— Min vän, började fader Tabaret, som redan tyckte sig se enkan Lerouges vålnad uppträda i den roll, som varit henne anförtrodd uti denna komedi. Men han yttrade intet vidare. Och Noäl hörde ej heller på honom. Han var icke i en sådan sinnesförfattning att han kunde höra. Den eljest så kalle och tystlåtne unge mannen gaf nu sin vrede luft i ord och äthäfvor. Då hun hörde sig sjelf tala, litvades han såsom en yster häst vid skramlet af sina egna seldon. — Har väl någonsin, fortfor han, funnits en menniska som blifvit grymmare bedragen in jag? Och jag som älskade denna qvinnha, som icke visste huru jag på henne skulle känna slösa nog mycken ömhet, jag som för