Dagens Nyheter – 21 juli 1870, sida 1

henne uppoffrat hela min ungdom! Hvad hon måste ha skrattat åt mig! Hennes nedriga beteende daterar sig från den stund då hon för första gången tog mig på sina knän. Och ända till nu har bedrägeriet fortgått, utan att hon ett ögonblick fallit ur sin ohyggliga roll. Hennes kärlek till mig — skrymteri! hennes hängifyenhet — förställning! hennes smekningar — lögn och falskhet! Och jag afgudade henne! Ack, att jag icke skall kunna återtaga alla de kyssar som jag gifvit henne i utbyte mot hennes Judas-kyssar! Men hvarför denna dubbelhet, dessa ömma omsorger? Jo, för att hon måtte kunna bedruaga mig, så mycket säkrare plundra och bestjäla mig, samt ge åt sin oäkta afkomling allt hvad som lagligen tillhör mig: mitt namn, ett stort namn; min förmögenhet, en omätlig förmögenhet . . . — Vi komma nu till hufvudsaken, tänkte Tabaret, hvilken i detta ögonblick helt och hållet beherrskades af sin polisnatur. Och han tillade helt högt: — Det låter förskräckligt detta som ni talar om, käre Noel. Ni antager hos fru Gerdy en djerfhet och en skicklighet som man sällan finner förenade hos en gvinna. Hon har säkerligen haft hjelpare, rådgifvare ... Hvilka ha väl hennes medbrottslingar varit? Bestämdt har hon ej handlat på eget beråd. Hennes man ..: — Hennes man! afbröt honom advokaten med. ett bittert leende. Ack! ni har trott på