Dagens Nyheter – 21 juli 1870, sida 1

Tusen dunkla aningar och orediga föreställningar rörde sig om hyarandra i hans hjerna. — Hör på, min gosse, sade han; nu skall ni vara lugn och förståndig. Behöfver väl ni frukta förtal? Mod, för tusan! Ni har ju vänner. Är icke jag en sådan? Haf förtroende för mig och låt mig veta rätta orsaken till er bedröfvelse; det vore väl hin sjelf, om inte vi båda skulle kunna ... Advokaten steg hastigt upp, hans ögon blixtrade; han hade plötsligt fattat ett djerft beslut. — Nå väl! inföll han, ni skall få veta allt. Jag har onekligen blifvit trött på att ensam bära en hemlighet, som ständigt trycker och besvärar mig. Denna roll, som jag sjelf påtvingat mig, öfvergår min förmåga. Jag har behof af en vän som tröstar mig. Jag behöfver en rådgifvare, hvilkens röst uppmuntrar mig; ty man är dålig domare i dålig sak. — Ni vet, svarade fader Tabaret, att jag är er så innerligt tillgifven som om ni vore min egen son. Anförtro er åt mig utan fruktan. — Vet då, började advokaten . .. Men, nej! icke här. Jag vill ej att någon skall kunna höra 083. Låt oss gå in i mitt skrifrum.