Dagens Nyheter – 20 juli 1870, sida 2

se i en tidning att ett fruntimmer, som hon alltid hållit mycket af, blifvit mördadt. — Bah! utropade fader Tabaret. Vår hedersman var till den grad häpen, att han så nära hade förrådt sig och uppenbarat sitt förhållande till polisen. Han fortfor: — Huru, er mor kände enkan Lerouge? Lyckligtvis gick han icka längre i oförsigtighet. Det var med den största möda han dolde sin tillfredsställelse; fy naturlistvis kunde han icke annat än vara högst förtjust öfver att på detta vis, utan det ringaste besvär, erhålla underrättelse om den mördade enkans föregående lefnadsöden. — Hon var, återtog Noöl, fru Gerdys slafvinna, Hon var henne oinskränkt tillgifven och skulle ha gått i elden på hennes befallning. — Då, käre vän, kände väl äfven ni denna präktiga qvinnau? — Jag har icke sett henne sedan lång tid tillbaka, svarade Noöl, hvilkens röst hade ett uttryck af den djupaste sorgsenhet; men jag känner henne i alla fall mycket väl. Jag bör till och med erkänna att jag varit innerligt fästad vid henne. Hon var en gång min vårdarinna. — Hon, denna qvinna? stammade fader Tabaret. Nu gick det för långt. Enkan Lerouge, Noöls sköterska! Den gamle njöt obeskrifligt. Försynen hade tydligen utsett honom till sitt