togs lagen om Irivilngas intrade 1 armen. Derefter fick Thiers ordet och afgaf ett yttrande mot kriget, för hvilket vi på annat ställe i tidningen närmare redogöra. Napoleon och Hohenzollern. Aldrig felas det tomma förevändningar för en elak som vill slåss, heter det i ett bref från Paris, och aldrig har detta med mer skäl kunnat sägas än om Napoleon med: afseende på hans fientlighet mot Tyskland. Preussens och Nordtysklands regering är helt och hållet främmande för hohenzollernska kandidaturen till spanska tronen. Hvarken hr Bismarck eller någon annan medlem af förbundseller preussiska regeringen var före den 7 juli med ett enda ord underrättad eller tillfrågad derom. Underhandlingarne fördes direkt mellan spaniorerna å ena sidan och arfprinsen Leopold samt hans fader, furst Anton, å den andra. Den sistnämnde har alltid stått på den intimaste slägtskapsoch vänskapsfot med Napoleon TII ). Begge säga kusin och du till hvarandra. På den tiden, då Napoleon ansågs för en galen äfventyrare (vid uppviglingsförsöket i Strassburg) och åtminstone icke var något annat än en landsflyktig prins utan penningar och utan utsigter, gjorde furst Anton honom många tjenster, och hittills har man satt främst bland franska kejsarens dygder ett godt minne af åtnjutna välgerningar. Det var måhända i förlitande härå som furst Anton ej ett ögonblick tviflade på att hans gon Leopold, hvilken kejsaren förut vid alla tillfällen utmärkt på alla sätt och öfverhopat med bevis på välvilja, ej skulle vara en för kejsaren misshaglig kandidat, och åtminstone angenämare än hertigen af Montpensiereller att Spanien blefve republik. Det kan väl ock hända att furst Anton haft ännu mera omedelbara och bestämda anledningar till sin förutsättniog. Hurusomhelst härmed, så var denna öfvertygelse så tast hos Sigmaringenska familjen, att det var en afgjord sak att turst Leopold, när han komme att resa till Spanien, skulle taga vägen öfver Frankrike och der besöka sin anförvandt och gynnare, kejsaren. Furst Anton har aldrig formligt af konung Wilhelm begärt tillstånd att mottaga spanska kronan; lika litet hans son. För en längre tid sedan meddelade furst Anton sig om saken med konungen; denne afrådde mottagandet. Det oaktadt antogs kandidaturen och när konungen blef underrättad om att den var ett fullbordadt faktum, förklarade han att man väl sjelf måtte veta hvad man gjorde; han hade ingen lust att blanda sig i saken med ett förbud. Enär ärendet behandlades som en familje-, men icke som en statsangelägenhet, fick hr Bismarck ingen underrättelse derom förr än genom det plötsliga vredesutbrottet af franska utrikesministern, hvilket utbrott man tillskrifver den för drottning Isabella ytterst ödmjuka kejsarinnan Eugenie samt några ifriga napoleonider, hvilka äåstundade att förtjena penningar på börsen eller i krig. — Sedan prins Leopold afstått, men Frankrike ändock kommit med nya anspråk, har deremot visserligen hr Bismarck rådt till att kraftigt afvisa dessa. ) Han är släigt med Napoleon och med enkedrottning Josefina, men icke med preussiska konungen. Åtminstone har en tysk gencealog, som bemödat sig att bevisa en sådan slägtskap i ett aftrycket utgifvetstamträd, endast kommit derhän att den existerat före tolfte århundradet, men till och med detta har af andra forskare bestridts. Då sigmaringenska familjen är 1852 afstod sina suveränitetsrättigheter (blef mediatiserad) afsade den Sp för everldeliga tider alla af ess börd möjligen följande anspråk på successionsrätt till preussiska J SON?