redskap och ledt honom direkt till målet. Han skulle således snart erhålla alla de upplysningar, om hvilkas anskaffande han förtviflat en half timme förut. Emellertid insåg han att han, för att icke kompromettera sig, måste yttra något. — Det var en stor olycka, mumlade han. — Icke för fru Gerdy, svarade Noöl med dyster min, men för mig var det en ofantlig olycka. Denna händelse var det hårdaste slag som kunde drabba mig. Genom enkan Lerouges död, herr Tabaret, är förverkligandet af mina skönaste framtidsdrömmar omöjliggjordt. Mina förhoppningar, ehuru fullkomligt rättmätiga, ha blifvit gäckade. Jag hade grymma oförrätter att hämnas; men nu äro mina vapen sönderbrutna, och jag står här förtviflad och vanmäktig . . . Ack! . ..jag är mycket olycklig! — Ni, olycklig! utropade fader Tabaret, innerligen rörd af Noöls smärta; i himlens namn, förklara er! — Jag lider, sade advokaten, och jag lider bittert. Ej nog med att orättvisan aldrig skall bli bestraffad, utan jag skall också stå försvarslös gentemot förtalet. Man skall kunna säga om mig, att jag varit en skälm, en ärelysten intrigmakare, utan skam och utan heder. Fader Tabaret visste icke hvad han skulle tänka. Mellan Noöls heder och brottet i La Jonehåre såg han icke den rivgaste gemenskap.