es TR hd Vi ha underlåtit att i denna angelägenhet inblanda klagomål öfver andra ämnen. sStörsta delen af de utländska makterna erkänner med större eller mindre värma rättmätigheten af våra besvär.(?) Preussiska utrikesministern svarade härå att han icke kände till saken och att berlinerkabinettet skulle förblifva alldeles främmånde för densamma. Vi vände oss härefter till konungen sjelf. Oaktadt denne medgaf att han bemyndigat prinsen af Hohenzollern att antaga kandidaturen, påstod han att han varit främmande för underhandlingen mellan Spanien och furstarne af Hohenzollern samt att hån handlat såsom hufvudman för familjen men icke såsom monark; likväl medgaf han att han meddelat saken åt hr von Bismarck. Vi kunde icke antaga detta svar för tillfredsställande; vi kunde icke låta denna subtila skilnad mellan familjeöfverhufvud och monark gälla. Under tiden bekommo vi af spanska sändebudet underrättelse om att fursten af Hohenzollern afstått från kandidaturen. Medan vi underhandlade med Preussen, kom furst Leopolds afsägelse till oss från ett håll, derifrån vi icke väntade den, och blef den 12 juli till oss öfverlemnad af spanska sändebudet. Vi begärde att konungen af Preussen skulle förena sig i denna afsägelse; vi fordrade att han skulle förpligta sig att, om kronan åter blefve fursten af Hohenzoliern erbjuden, då vägra honom sitt samtycke till dess mottagande. Vår fordran var moderat och äfven affattad i moderata uttryck. Vi uppdrogo åt vår minister, hr Benedetti, att betona, det vi ej hyste någon arridre-pense och ej sökte någon förevändning. : Konungen vägrade att åtaga sig den af oss tordrade förpligtelsen samt förklarade hr Benedetti att han för detta såväl som för andra fall ville förbehålla sig friheten att rätta sig efter omständigheterna. I trots häraf afbröto vi, af kärlek till freden, icke fredsunderhandlingarne. Desto större blef vår öfverraskning, då vi i går erforo att konungen af Preussen vägrat mottaga hr Benedetti och att preussiska regeringen officielt meddelat detta. På samma gång erhöllo vi underrättelse att preussiska sändebudet von Werther blifvit återkallad: vi mhemtade jemväl att Preussen rustade. Under sådana omständigheter skulle det ha vårit en förgätenhet af vår värdighet och en oklokhet atticke vidtaga några förberedelser. Vi ha beredt oss att mottaga det krig man bjuder oss, lemnande åt vederbörande dess andel i ansvargt dertör. I går ha vi inkallat reserverna, och vi skola taga mått och steg för att värna Frankrikes intressen, säkerhet och ära. Hänförelsen i den franska . senaten var utomordentligt stor. Utrikesministern afbröts oupphörligt af bravorop. — Senaten, skrifver ofvannämnda tidning, har gifvit ett beundransvärdt exempel; den bestär af åldrige män, men de visade en ungdomlig värma och en glödande patriotism. Regeringens lugna och högtidliga förklaring mottogs med ett af dessa djupa känsloutbrott, som räknas med i en nations historia. Senatorerna och åhörarne reste sig upp, och i tio minuter skallade i salen bifallsrop, som slutade med: lefve Frankrike! Lefve kejsaren! Rouher, senatens ordförande, uttalade i gripande ord sitt gillande af regeringens handlingssätt. Mötet afslöts omedelbart derefter. I lagstiftande församlingen mottogs tillkännagifvandet mera lugnt. Då Ollivier slutat, reste sig alla deputerade, med undantag af fjorton, bland hvilka Thiers befann sig. Om de vidare förhandlingarne vid detta sammanträde berättas i ett bref till danska tidningen Dagbladet följande: Fi