Se här den notis, som händelsevis fallit honom i ögonen: Ett förfärligt brott har upprört sinnena i den lilla byn La Jonchåre. En stackars enka vid namn Lerouge, som åtnjöt allmän aktning och var mycket omtyckt af ortens befolkning, har blifvit mördad i sin bostad. Myndigheterna, genast härom underrättade, ha börjat sina efterforskningar, och allt föranleder oss att tro, att polisen redan är den fege illgerningsmannen på spåren. — Kors för tusan! mumlade fader Tabaret; skulle fru Gerdy? . . . Denna tanke var öfvergående som blixten. Han lutade sig åter tillbaka i fåtöljen och mumlade i en ton af sjelfförebråelse: — Ah, bestämdt gör mig Lerougeska saken yr i hufvudet! Jag kan ju nu knappt tänka på något annat än den mördade enkan. Emellertid kunde han icke låta bli att nyfiket genomögna tidningen. Der fanns ingenting, med undantag af ofvan anförda rader, som kunde gifva anledning till ett anskri eller en svimning. — Högst kuriöst detta, tänkte den oförbätterlige polismannen. Han märkte också att tidningen var något, ehuru obetydligt, söndersliten nedtill samt tillskrynklad, hvilket antydde att en konvulsivisk hand hållit i densamma. I detta ögonblick öppnades dörren till fru