sednaste dagarne. Och så skall jag språka med Noöl; den förströelsen sätter jag värde på. Han steg upp samt tog sin hatt och sin käpp. — Går herrn bort? frågade Manctte. — Ja. — Och kommer kanske sent hem? -— Det är möjligt. — Men herrn kommer i alla fall? — Det vet jag inte. En minut gednare ringde fader Tabaret på sina vänners dörr. Fru Gerdys hem var ett bland de mest aktningsvärda och komfortabla. Hon åtnjöt välstånd; man såg det på allt; i synnerhet vittnade inredningen och möbleringen i Noöls rum derom. Fru Gerdy förde ett mycket tillbakadraget lif, och med undantag af vänner, som Noöl ibland inbjöd till middag, mottog hon nästan aldrig några gäster. Under femton års tid hade Tabaret umgåtts förtroligt i familjen, men icke träffat några andra personer der än församlingens pastor, en gammal professor, f. d. lärare åt Noöl, och fru Gerdys bror, som varit öfverste, men tagit afsked ur krigstjensten. När dessa tre råkade infinna sig på en och samma gång, hvilket sällan hände, spelades boston. Eljest roade man sig med ett parti piquet. Noöl uppehöll sig icke länge i salongen. Så snart han ätit, stängde han in sig i sitt skrifrum och arbetade. Man visste MODERSKÄRLEK. 2,