Dagens Nyheter – 18 juli 1870, sida 1

FEBER ER SRRFRST9: 53 J VARI Norges förhållande till ffämmande länder, hvilket af konungen framlades, då han på rikssalen den 21 januari 1867 för första gången helsade den nya representationen, och hvars ordalydelse var: Omsorgs fullt bibehållande den vänskapliga ställning, hvaruti jag oafbrutet stått till alla främmande makter, och utan önskan att deltaga i lösningen af de tvistefrågor, som upprört eller hota att uppröra andra delar af Europa, eger jag grundade förkoppningar, att de förenade rikena, på alla sidor omslutna af naturliga gränser, skola fortfarande få åtnjuta fredens välsignelser. Regeringen finner, som vi tro, i afsigten att bibehålla en fullkomlig neutralitet, stöd af hela landet. Det finnes ett litet parti — icke utan sympatier hos högtställda personer — från hvilket man hade fruktat att få höra oroliga och okloka rop på godtgörande af hvad detta parti anser Sverige år 1864 hafva brutit, då det icke drog i härnad mot Preussen; men till och med detta parti har genom sin förnämnsta organ uttalat sig för absolut neutralitet i följande ord,som läsas i Aftonbladet för nästlidne lördag: Under det vi beklaga den blodsutgjutelse, som kanske, då vi skrifva detta, redan tagit sin början, kunna vi ej undertrycka en känsla af tillfredsställelse deröfver att vi genom vårt afskilda läge och derigenom att den sak, som föranledt fredsbrottet, är för oss fullkomligt främmande, stå alldeles utanför denha konflikt och böra kunna hoppas att, äfven om densamma skulle antaga större dimensioner, icke deri bli indragna. Må vår regering emellertid iakttaga den vaksamhet och försigtighet, som under kritiska omständigheter alltid äro af nöden. Det är icke för ro skull vi sysselsätta våra läsare med frågan om Sveriges neutralitet. Bland våra vänner danskarne hör man redan stämmor högljudt yttra: Faran (för att blifva uppslukade af Preussen) är verkligen gemensam för oss alla nordboer, och utsigten till räddning är gemensam; men det beror på huruvida vi sjelfva, våra regeringar och ledande män iäro medvetna om denna tingens ställning och hafva mod och kraft att handla derefter. Vilkoret för att Norden skall få gagn och icke skada af den strid, som — för närvarande åtminstone — synes oundviklig, är uppenbart det, att dess stater med förenade krafter taga parti för den stormakt, som slutligen synes blifvit mätt på det ryskt-preussiska öfvermodet och vill få ett slut på det hittills herrskande odrägliga tillståndet. Om de tänkesätt, som gifvit sig luft i dessa nttryck, äro rådande hos Danmarks konung, styrelse och folk, så låter det tänka sig att de icke blifva utan återverkan på den svenske konungen, hvilken just nu tillika med utrikesministern uppehåller sig i Danmark. Det är visserligen endast för ett framtidspolitiskt ändamål, men nutidspolitik kan ock dervid komma i fråga, vadan stor försigtighet verkligen är af nöden. T