Dagens Nyheter – 18 juli 1870, sida 1

-— 49 — Ni frågar, om jag ångrar det? Ja, han hado förtjent att förgiftas genom det bröd jag gaf honom. Herr Daburon gjorde en åtbörd af öfverraskning, som märktes af Tabaret. — Vänta innan ni dömer mig, fortfor den sistnämnde. Tänk er att jag var tjugufem år gammal, och att jag för min fars skull underkastade mig de mest hårda försakelser. Inga vänner mera, inga älskarinnor. Om aftnarre. skref jag rent åt en notarie för att öka mina inkomster. Jag nekade mig allt, till och med tobak. Förgäfves voro dock alla mina ansträngningar; ty den gamle beklagade sig oupphörligt och talade med saknad om sitt fordna välstånd. Han ville ha pengar än för den ena än för den andra onödiga utgiften, och som sagdt är, ehuru jag på allt sätt bemödade mig, lyckades jag icke tillfredsställa hans pretentioner. Gud vet hvad jag har lidit! Jag var icke född för att lefva och åldras sågom en hund. Jag längtade efter familjelifvets glädje. Det hade varit min skönaste dröm att en gång blifva gift, att älska en god hustru och åtnjuta en smula genkärlek från hennes sida samt att se egna barn leka omkring mig. Men — när dessa tankar grymt plågade mitt hjerta och lockade en eller annan tår ur mina ögon, uppreste sig mitt samvete mot mig. Jag sade till mig sjelf: Min gosse, när man icke förtjenar mer än tre tusen frank om året, och då man har en gammal MODERSKÄRLEK, 2