Dagens Nyheter – 16 juli 1870, sida 1

-— AV oe mig till den mest beklagansvärde bland menniskor. Det var en egenhet bos herr Daburon att han alltid bibehöll något af raneakningsdomaren hos sig, äfven då ham icke var i utöfning af sitt embete. — Huru, herr Tabaret, frågade han; er far är upphofsman till alla era olyckor? — Ack! ja, min herre. Jag har dock förlåtit honom, efter att en lång tid ha öfverhopat honom med mina förbannelser. Ja, han var verkligen fordom föremål för mitt hat, ett hat så djupt, så våldsamt, till dess . . . Jag kan väl anförtro er detta? . . . Jag var tjugufem år gammal. och jag förtjenade två tusen frank om året, då min far en morgon inträdde i min bostad och tvärt gaf mig tillkänna att han var ruinerad, att han icke längre hade något att äta. Han syntes förtviflad och talade om att göra ett slut på sitt lif. Jag höll då af honom. Naturligtvis sökte jag lugna honom; jag framställde min egen affärsställning i den ljusaste dager, jag försäkrade honom att, så länge jag kunde förtjena mitt lifsuppehälle, skulle icke heller han lida nöd, och till en början erbjöd jag honom att bo hos mig. Erbjudandet antogs, och sedan fick jag dragas med honom i tjugu år. — Huru! ni ångrar ert vackra handlingssätt mot den gamle, herr Tabaret?