— Horre, du store! utropade sergeanten, synbarligen intagen af häpnad. — Enkan, fortfor den gamle, kände den som blef hennes baneman. Hennes ifver att öppna väeker misstanke härom; hvad sedan hände bevisar att så var. Mördaren blef således insläppt utan svårighet. Han är en ännu ung man, hans längd något öfver medelmåttan, hans klädsel elegant. Han bar denna afton en hög hatt, han hade paraply och rökte med användande af munstycke en trabucoCigarr. — Hå, tusan! utbrast Gövrol; nu går det för långt. — För långt, kanske, svarade fader Tabaret; men det är i alla fall till punkt och pricka sannt. Om ni, för er del, icke är minutiös, blir det er ensak, men så är jag i stället så mycket noggrannare. Jag söker och jag finner. Ah! det går för långt, säger ni. Nåväl, värdigas kasta en blick på dessa fuktiga gipsbitar. Ni finner af dem huru klackarne på mördarens stöflar sågo ut; jag har nemligen påträffat några utmärkt tydliga aftryck af dessa klackar i leran invid diket der man hittade nyckeln. På dessa pappersblad har jag aftecknat hela sulan, som jag ej kunde afbilda i gips, emedan en del deraf endast lemnat spår i sanden. Var nu så god och beskåda: hög klack, bugten midt under foten fashionabel, sulan liten. och nätt — alltså fotbeklädnaden måsto ha varit af det