UWE hvarefter han kom utspringande. Han gick in igen och så fram och åter flera gånger. Domaren kunde icke annat än fästa sig vid dessa häftiga och oroliga rörelser, påminnande om dem man är van att finna hos vädrande spårhundar. Sjelfva trubbnäsan vidgades, såsom ville mannen lukta sig till nya upptäckter. Alltunder det han sprang omkring, talade han högt och gestikulerade, smågrälade på sig sjelf, uppgaf glädjerop den ena stunden och skakade den andra modlös på hufvudet. Han lemnade Lecoq icke en sekund i fred. Än behöfde han den saken, än en annan. Han reqvirerade papper och en blyertspenna;i nästa ögonblick ville han ha en spade. Knappt hade han begärt och fått litet gips, förrän han fordrade att man genast skulle skaffa honom vatten och en butelj olja. Sedan mer än en timma förflutit, frågade ransakningsdomaren, som började förlora tålamodet, hvart han tagit vägen och om något resultat snart var att vänta. — Han är derute på landsvägen, svarade sergeanten, och sysselsatt med att röra om gips på en tallrik. Han säger att han nu i det närmaste slutat undersökningen, så att han skall komma straxt, Han inträdde också verkligen efter en liten stund i rummet, glad, triumferande, minst tjugu år föryngrad. Lecoq följde honom, bä rande ytterst försigtigt en stor korg. — Jag har nu allt klart för mig, sade han