värma har Neue Wiener Tageblatt lagt honom detta på hjertat, i det att den meddelat ett öppet bref till arfprinsen Leopold Stephan Karl Anton Gustav Eduard Thassilo af Hohenzollern-Sigmaringen, öfverste å la suite vid kungl. preussiska första gardesregementet till fots, godsegare, riddare och kommendör af åtskilliga ordnar m. m. i Diässeldorf4. Deri heter det bland annat: Om åter vidsträckta områden blifva förvandlade till begrafningsplatser, leende ängar till ödemarker, blomstrande städer till ruiver kan ni då fördraga den tanken att allt detta sker för er skull? Kan ni fördraga den tanken att så många olyckor måste hopa sig öfver menniskorna och så mycket elände drabba stora länder, för att ni en gång skall finna grafvens ro i HEscurial och icke bland edra fäders grifter på det stolta Hohenzollern i Schwaben? Måste icke hvarje bit spanskt bröd, ni skall bryta, erinra er om att deras kroppar som för er skull blifvit dödade, hvarie droppe spanskt vin, som ni skall dricka, fästa er tanke på allt det blod som för er skull utgjutits? Behagar er den tanken att tusende måste bli tiggare, för att ni en gåvg må kunna lägga Havanas skatter till dem ni redanv eger? Ryser ni icke, när ni tänker derpå att hundra tusen faderlösa barn måste gripa till tiggarstafven, förattniskall kunna pråla med spira och krona? OÖ, stanna i Tyskland, prins! Öfvergif icke den gröna Rhenflodens strand. O, stanna i Tyskland, prins; träd icke öfver denna tröskel, besudlad med blod; gå icke till spånjorerna!.. Tillvinka er icke bleka skuggor en varning? Slutligen lägges prinsen på hjertat att han såsom Hohenzollrare skulle bryta mot familje-traditionen, ifall han mottoge en krona ur revolutionens händer. Revolutionen skulle dessutom snart åter beröfva honom denna krona.