Dagens Nyheter – 13 juli 1870, sida 1

nu namn; men det betydde föga, ty dessa båda yttringar af brutalitet voro allmänt kända. Herr Daburon förtviflade om att kunna få det minsta ljus i saken, då man framförde till honom en specerihandlerska från Bougival, hos hvilken den mördade brukat taga varor, samt en tretton-årig gosse, hvilka båda, försäkrade man, hade positiva meddelanden att lemna. Specerihandlerskan uppträdde först. Hon håde hört enkan Lerouge tala om en son, som hon ännu hade i lifvet. — År ni riktigt säker på hvad ni säger? frågade domaren. — Ja, det är lika säkert som att jag står här. Jag minns också att frun den qvällen — ty det var en qväll — hade tagit sig litet för mycket till bästa så att hon var rusig. Hon dröjde i min bod öfver en timma. — Och hvad sade hon? — Jag tycker mig ännu se henne, fortfor kryddkrämerskan. Hon stod och lutade sig mot disken alldeles invid vågskålarne och skämtade med en fiskare från Marly, fader Husson, som kan berätta samma saker som jag för er. Hon kallade honom sötvattenssjöman. Min mant4, yttrade hon, var sjöman, han också, men af det bättre slaget; ty han var borta hela år på resor och brukade alltid ha med sig hem kokosnötter åt mig. Jag har en gosse, som är sjöman,