Dagens Nyheter – 12 juli 1870, sida 2

af omständigheter, som hvar för sig syntes obetydliga eller alldeles likgiltiga, bilda en kedja af slående bevis. Ehuru utrustad med dessa värderika egenskaper, syntes han icke vara född till ransakningsdomare.. Han utöfvade sin konst med en viss oro, ty han vågade sjelf ej lita på sin stora kapacitet. Han saknade helt och hållet djerfhet att försöka dessa coups de theätre, som så ofta pläga ha sanningens plötsliga framträdande till följd. Han hade endast småningom kunnat vänja sig vid vissa knep, som utan de ringaste skrupler användes af hans mest samvetsgranna embetsbröder. Det var honom nemligen högst motbjudande att utlägga snaror, äfven om det väntade offrets brottslighet var till hälften bevisad. Också gjordes af mången den anmärkningen mot honom att han darrade för mycket på manchetten, Men han var så beskaffad, att blotta minnet af de kända misstag som begåtts vid rättskipningen kom håret att resa sig på hans hufvud. Hvad han ansåg mnödigt för en doms fällande var icke allenast subjektiv öfvertygelse, som måhända ibland kunde stödja sig endast på en hög grad af sannolikhet, utan en absolut visshet. Han gaf sig ingen ro, förrän den anklagade antingen befunnits oskyldig eller, inseende omöjligheten att försvara sig, öppet bekänt allt. Det var härför en af hans kolleger skrattande