Dagens Nyheter – 12 juli 1870, sida 1

hört henne säga: Jag uppbär inga räntor, men jag har allt hvad jag behöfver. Om jag önskade mer, finge jag mer. För öfrigt hade hon aldrig låtit undfalla gig något som i ringaste mån upplyste om hennes förflutna lif, hennes hemort eller hennes familjförhållanden. Hon var dock mycket språksam; men när hon yttrade sig, talade hon alltid illa om sin nästa. WSärdeles misstrogen, gömde hon inom sig hvad hon icke vågade omtala för hela verlden. Hon visade sig aldrig ute om aftnarne; man visste att hon hade för vana att förtära mer än hon tålde till middagarne, och att hon sedan gick till sängs. Sällan hade man sett främlingar hos henne: fyra eller fem gånger ett fruntimmer och en ung herre samt en gång tvenne herrar, en gammal rikt dekorerad och en yngre. Dessa sednare hade kommit i en präktig vagn. Man hade i allmänhet icke haft någon synnerlig aktning för henne. Hennes ord hade ofta varit anstötliga och föga passande en qvinna vid hennes ålder. Man hade hört henne gifva en ung flicka de föraktligaste råd. En viktualiehandlande i Bougival, hvars affärsställning var mindre god, hade en gång friat till henne. Hon hade gifvit honom korgen, under :förklaring att ett: giftermål var Gudi nog... Vid åtskilliga tillfällen hade manliga personer mottagits hos henne. I främsta rummet nämndes en ung man, anställd vid jernMODERSKÄRLEK, PD.