Dagens Nyheter – 11 juli 1870, sida 1

ullshufva. En sådan måste hon ha begagnat om nätterna; men om dagen var hon klädd med icke så ringa koketteri. Hon hade vanligtvis särdeles vackra klädningar, brukade mycket spetsar och band i sina hufvudbonader och styrde ut sig med allehanda guldsmycken. Tvyifvelsutan hade hon förut bott vid hafskusten, ty hon talade oupphörligt om hafvet och em fartyg. Deremot ville hon ej gerna tala om sin man, hvilken, efter hvad hon sade, förlorat lifvet genom ett skeppsbrott. Angående denna olyckshändelse hade hon aldrig meddelat några detaljer. Blott en gång hade hon yttrat till mjölkförsäljerskan i tre personers närvaro: (Ingen qvinna har varit olyckligare i sitt hem än jag. En annan gång hade hon sagt: Alt nytt är vackert; min aflidne man älskade mig icke längre än ett år. Enkan Lerouge troddes vara rik eller åtminstone temligen välbergad. Hon var icke girig. Hon hade en gång lånat en qvinna i Malmaison sextio frank och sedan icke velat tillåta att hon betalade igen dem. En annan gång hade hon förskotterat 200 frank åt en fiskare i Port-Maly. Hon tyckte om att lefva godt, depenserade mycket på matvaror och tog hem vin i stora qvantiteter. Det var hennes glädje att undfägna sina bekanta, och hennes middagar voro delikata. Om man lyckönskade henne till att vara förmögen, nekade hon just icke till att så förhöll sig. Man hado ofta