i denna stund, sjelf trädt fram för mig tror jäg knappast att jag kunnat beherrska min vrede och styra min hämd. Men nu! Dessa späda oskyldiga, och hon, denna fromma, englasköna unga qvinna — icke rådde de för makens och fadrens brott. Skulle jag lössläppa hämdens furier i denna lugna, lyckliga boning? Skulle väl jag lemna denna intet ondt anande maka till pris åt sorg, oro och förtviflan, tvinga henne att förakta sina barns far, sin vigda make, den hon älskade så ömt, så förtroendefullt? Nej! nej, aldrig! Fader, ske med mig din vilja, olyckan är nu en gång skedd och kan af intet mera hjelpas, suckade jag tyst, under det jag vände mig bort. — Farväl, min fru! Må Gud välsigna er och edra barn! Hon bemödade sig förgäfves att hålla mig qvar, jag kunde ej förmå mig att hvila under denne mans tak. Jag ville fly långt bort från detta land. Men jag ville ej hämnas. Det fions en högre makt, som säkert efter förtjenst skall straffa den som illa gjort och äfven skänka sin tröst åt sörjande, krossade hjertan. Jag återkom till Stockholm. I mitt hem hade skett en stor förändring: mitt älskade barn hade upphört att lida. Jag hade skrifvit till min hustru om min upptäckt att Arne var gift. Och hon, i tanka att brefvet inneRöll något till tröst för Hilma, började