Dagens Nyheter – 9 juli 1870, sida 1

gonens dagg. Sedan har jag sett dem vid den dödas bröst — och då skimrade ångrens och förlåtelsens juveler på de vissnade bladen. Han aftorkade några tårar med en liten blårutig näsduk och satte sig åter. a — Om ni vill, min herre, sade jag, så skola vi lägga detta under gräset på hennes graf. Och vi gingo dit. Gubben upptog en liten torfva, och jag sammanvek det gulnade papperet om de vissnade, torra blommorna och nedlade dem. Derpå satte vi åter det gröna, växande locket deröfver. — Sof i ro, unga flicka! — och behåll dina minnen till domedag! Frid öfver ditt stoft! hviskade jag. Derefter tryckte jag den gamles händer och tog afsked, tänkande inom mig: Nådige fader i det höga, förlåt att jag är bedröfvad och klagar, och du har dock ej pålagt mig så stora och grymma sorger, som denne gamle man. Det var redan mörkt och jag begaf mig på hemvägen. Härmed är det slut med historien om buketten och biljetten.