Dagens Nyheter – 9 juli 1870, sida 1

— Hon skall ej föra minnet af den förrädaren med sig i grafven, sade vår gamla slägting, som nu tagit vård om hushållet och de sorgliga bestyren med den vansinniga. Men jag hade några nätter derefter en dröm, som bestämde mig för att dock låta Hilma få med sig i grafven det som var henne så kärt här i lifvet; men hvarken bref eller blommor stodo att finna. Min olyckliga hustru hade gömt dem. Först nu efter många år funnos de åter i ett gammalt skrin som stått undangömdt i ett skåp. Och min Hilma hade i drömmen sagt till mig: CLåt mig få mina blommor och mitt bref. Just i går lade jag dem på hennes graf. — Jag vet nog hvar den är, fastän nu det gemensamma, stora gröna täcket är draget öfver alla de stilla sofvande syskonen härunder). Jag lade dem dit, men blåsten har åter fört dem bort härifrån. — Ja, här äro de nu åter, sade jag, räckande honom de omtalade föremålen. Den gamle fattäde dem med sina kalla, darrande händer. — Ja, sade han, då jag första gången såg dessa blommor, voro de friska och doftande; i derag kalkar glimmade sköna perlor af mor) Man vet att på Klara kyrkogård ha alla mindre monumenter nyligen blifvit borvtagna och kyrkogården jomnad och besådd med gräs.