Dagens Nyheter – 8 juli 1870, sida 2

q -—3— sitt ljufva doft, likt stilla dygder i ett frid, fullt hem. Allt detta omgafs af gröna blad och knoppar — en och annan verkliggjord förhoppning. Så ungefär föreföll det mig att den Nlillå buketten borde ha sett ut då den var frisk, doftande, tjusande ännu fuktig af. daggens perlor, skänkt af en älskande hand, kanske till en ung flicka? Kanske till en brud-på hennes bröllopsdag? . . . fist vid hennes hjerta . . . Och nubs. . Hur betecknande för all jordisk skönhets och lyckas förgänglighet: nu låg den vissnad, förtorkad, glömd; bortkastad . . . men dock -ej ensam -— nej; åtföljd af den lika glömda, bortkastade biljetten . . . Och hvar: fanns. väl -hon, den fordna egarinnan till dessa båda minnen; vandrar hon väl ännu qvar på jorden bland sorger och qval, eller ha de hvassa törnena stuns git hennes hjerta, kanske dödligt sårat det? Kanske hvilar hon i stilla frid under den gröna torfyan. — Lycklig den som i grafven funnit: hvila från alla denna verldens gorger;suckade-jag halfhögt, under det jag ännu -höll -papperet och de vissnade blommorna i min -hand. . — Ja, lycklig den -somvunnit ,grafvens frid, syttrade en ,mild röst bakom mig. Jag. vände mig om; , bredvid mig, stod en gammal man, klädd i en, torftig, men vårda drägt. Hans ansigtsdrag voro ädla, men gor