Dagens Nyheter – 8 juli 1870, sida 1

— Ja, älskade, dyrkade Hilma, om några dagar, svarade han, i det hån vinkade heine sitt sista farväl. Men dagar gingo, veckor, månader försvunno, och intet bref kom från fästmannef. Hilmas kinder blefvo allt blekare och blekare, hennes ögon hade ej mer samma öppna, glada blick, och hennes gilfverklingande, barngliga skratt hördes ej mer i vårt hem. Slutligen, dertill upppmanad af min hustru, skref jag till Norge, men fick intet svar. Då beslöt jag att sjelf resa till Kristiania för att söka få reda på kapten Arne, emedan vi angående Hilma gjort en förfärlig upptäckt. Det arma barnets helsa var alldeles förbi, hon väcklade dödsblek och afmagrad vid sin moders arm, då hör någon gång förmådde att lemna sin säng, der hon nu låg nästan ständigt, med den vissnade blomsterbuketten tryckt mot sitt bröst. Hon talade sällan, endast tunga suckar arbetade sig fram ur hennes barm. Jag sålde några effekter af värde för att skaffa penningar och anträde min resa. Jag förbigår alla detaljerna af denna resas-besvärligheter. Alltnog, jag ankom lyckligt till Kristiania. Jag efterfrågade kapten Assmundssens bostad, och man visade mig dit. Der låg i en förtjusande trädgård ett det täckaste envånings trähus med snöhvita gardiner för önstren och blommor utånoch innanför.