Dagens Nyheter – 7 juli 1870, sida 1

smyga sig in i sitt eget rum; då hon kommit dit, stod hon andlös och lyssnade ifrigt. Hon hörde sina föräldrars bjertliga helsning, deras väuliga bjudning att stanna till teet, och sedan hur hennes far ropade en af drängarne för att sätta in Toms häst i stallet. Han skulle då stanna på te hos dem — här föll en ljus tanke Polly in; rodnande och halft förlägen öfver det oskyldiga knep hon uttänkt, skred hon likväl till att utföra det. Hon tog på sig en vacker blå och hvit musslinsklädning och till den samma halsoch hårband, som hon haft på Kates bjudning; sedan, till det yttre lugn och inom sig helt uppskakad, gick hon ned och välkomnade Tom blygt, hvilket han fann mycket tillfredsställande, ehuru hon knappt sade något ord. Han märkte naturligtvis de blå banden och såg dem med nöje, men det var endast hälften af Pollys anläggning. Den andra delen kom, då de efter teet gingo in i salen, emedan aftnarne blifvit för svala för att sitta ute på verandan. Då ljusen tändes, såg Tom med öfverraskning att Pollys band blifvit gröna. — Jag tyckte, sade han med en lindrig darrning i rösten, att ni hado blå band på er, nir ni kom ned? Polly rodnade, men höll ut. — De äro också blå, svarade hon och såg så oskyldig ut som möjligt. Det är de, som far gaf mig dagen före Kate Haynes bjudning. Ni ser de äro blå vid dagen och gröna vid ljus. Hon kastade en hastig blick på honom och såg hans ansigte klarna upp af hopp och glädje. — Åh, Polly! Ni bar då blå band den aftonen? hviskade han ömt, i det han närmade sig henne; bar ni dem för min skull? Polly besvarade denna och en annan ännu vigtigare fråga på ett så tillfredsställande sätt, att Tom förklarade sig vara den lyckligaste menniska i verlden, och hvad mera är, ända till sina dagars slut förklarade han, att en sådan skatt, som hans Polly, icke: funnes och aldrig en lyckligare man än han, som vunnit henne. ut.