Dagens Nyheter – 7 juli 1870, sida 1

Kate Haynes och hennes mor, hvilka båda vil uppskattade Pollys värdefulla egenskaper. Det öfriga af dagen tillbragtes med tillredelser och solen var nära att gå ned, då Polly gick upp för att kläda sig för aftonen. Hon rodnade af fröjd, då hon upprullade de vackra blå banden och hennes hjerta slog hårdt, då hon på förhand såg Toms förtjusta blick, då han skulle få se dem. Med en kastning på hufvudet sade hon för sig sjelf: De gröna, jo, viest! Kate fästade skärpet och halsbandet på henne, låtande de långa ändarna falla bakåt, och beskådade henne sedan med nöje; hon såg ju så söt och så fraiche ut. . — En vacker blå färg, sade hon; just som dina ögon, Polly. Sällskapet började snart komma, men Tom och Ned syntes icke förr än ljusen voro tända; Polly märkte icke deras inträde förr än hon fann Ned, lutande sig fram öfver henne med en strålande blick, och såg Tom på något afstånd betrakta henne med ett uttryck, som hon icke kunde begripa; det låg deri en sådan blandning af missräkning, sårad känsla och förödmjukadt högmod. i — Säkerligen, tänkte hon, bryr han sig icke om att Ned står bredvid mig, ty han måtte väl se att jag har på mig de band, som han bad mig taga. Jag tycker minsann att jag gjort alldeles nog, han behöfver icke ta sig några miner; han kan icke få all ting heller — med ens. Men Tom kom icke till henne och Pollys ömma hjerta blef mer och mer beklimdt. Det var ingen lätt uppgift att skratta och se glad ut, när hon kände sig så bedröfvad och förbryllad — en uppgift som dock mången qvinna fått; men Polly var en modig liten varelse och löste den väl. Hon kastade sig icke in i ett förtvifladt koketteri, som många göra vid dylika tillfällen, utan dansade med alla som bjödo upp benne, och skrattade och pratade och höll Ned med en lugn takt på ett afstånd, som-chan ej kunde öfverskrida.: Om än hennes skratt hade-en något skärande-ton och omän henneg kind hade en högre -rodnad än vanligt, hvad