proletariat, som skall bli ett kräftsår för hela samhället. Och hur kan det vara annorlunda? Ingenstädes är förhållandet mellan arbetsgifvare och arbetstagare sådant som här, ingenstädes i vårt land, såvidt jag känner, bandet dem emellan så löst, som i dessa fabriksdistrikter. En mängd, man kan väl säga, löst folk slår sig ned, på sätt som jag nyss antydt, i socknarne. Qvinnan, skicklig, alltid skicklig väfverska, söker upp en förläggare, får af honom garn och väfver, återlemnar sin väf och får betaldt. Detta är hela affären, han tar ej vidare notis om henne, hon tillhör icke hans kemmun, Men om det är dåliga konjunkturer, om något af de många fall inträffar, som störande kan inverka på en på så lös grund bygd industri som denna, då får hon intet garn, och då tar hon barnskaran med sig till landsvägen och hemsöker bygden och andra bygder med bettlande. Dessutom, det bör ej lemnas oanmärkt, har detta lif alstrat en demoralisation hos denna del af befolkgingen, som är fruktansvärd. Industrien har skapat nöden, nöden alstrat brottet. Magens kraf på bröd qväfver känslan för ärlighet, det är en gammal erfarenhet. Det är icke möjligt att en förtjenst om 12, 14 å 16 rår i månaden kan vara tillräcklig för en familjs uppehälle; det måste bli nöd. Man äter hafremjöl, hoprördt i vatten; har man potatis, förtär man det saltade vattnet, hvari potätisen kokats, som supanmat. Denna magra kost oaktadt väfver qvinnan 14 å 15 timmar om dagen! Med denna magra kost skall hon uppföda sina barn ... hvilket slägte skall derigenom slutligen framstå, oaktadt menniskonaturens seghet och formåga af försakelser, hvarpå jag här sett så många prof? Det är en sorglig resa utföre, endast utföre! Sanningen fordrar det erkännande att förläggarne — af hvilka flera nämnas såsom särdeles ömhjertade män, de der gjort mycket för nödens afhjelpande, ehuru den nu växt deras krafter öfver hufvudet — äro, om icke till lika grad, dock åtminstone till någon del äfven offer för denna industri, såväl som arbetarne. De goda tiderna äro för dem förbi, och hvad som äterstår skall otvifvelaktigt äfven försvinna, såvida de fortgå i de hittills beträdda fotspåren. De ha redan insett, genom de förluster de li dit, att den gamla metoden för afsättningen genom kringresande knallar måste öfverges; de skola utan tvifvel förr eller sednare äfven af sig sjelfva inse eller af omständigheternas makt tvingas dertill, att det nu gängse sättet för tillverkningen af deras varor ej är hållbart, utan att de måste vända sig till fabriksindustrien och arbeta med maskiner af jern i stället för att göra menniskor till mäskiner. De ha i detta fall exemplen och fördelarne för sina ögon, endast de vilja se. Rydboholms och Wiskafors fabriker, tillhöriga samma egare, lemna sådana. Bomullsväfnader tillverkas der lika goda i afseende å qvalitet och mera tidsenliga i afseende å mönster och appretyr samt till lika billiga priser. Men arbetarne vid dessa fabriker hafva en, jemförelsevis med förläggarnes, välmående ställning, äfven om de ha en lika ansträngande sysselsättning. De åtnjuta skydd, de hafva ett hem, de slippa, om de sköta sig, tänka på landsvägen — och detta är mycket. De hafva väl ombonade bostäder, de äro icke beroende af de tusen tillfälligheter och frestelser, som deras likar i kojorna, deras barn hafva tillfälle till ordentlig skolgång — och detta är ändå mer, detta är allt! — — x x Men vi vända oss från dessa scener; huru upprörda vi än blifvit af de lidandets bilder vi sett, det ljudlösa och hopplösa elände vi bevittnat. kunna vi dock icke lemna nåean