bergen, som begränsa detsamma, så har man i dem en sannare bild af tillståndet i fabriksdistrikterna, än i sjelfva den tjusande landskapstaflan. På och bakom bergen, som sakna skögens beklädnad, och endast delvis äro skylda af den bruna ljungen, men delvis alldeles rensopade af stormen, som sveper in från hafvet, på och bakom bergen, der-i det vidsträckta häradet ingen dalgång finnes, Söm i storlek kan jemföras med Häggåeller Wiskadalarne och der odlingen knappt kan sägas vara börjad, bo dessa tusental, som öfverbefolka häradets socknar. Marks härad består af 23 socknar och har mer än 35,000 invånare, af hvilka mer än hälften endast lefver af väfnadsindustrien och den öfriga delen har den till binäring. (Jag har dessa uppgifter af en med ortens förhållanden väl hemmastadd man och saknar källor och tillfälle att för närvarande kunna uppge någon bestämd siffra i afseende å folknummern. En enda flyktig blick på traktens beskaffenhet öfvertygar en om att denna befolkning är alltför stor för att der kunna lifnära sig af jorden, äfven om denna vore odlad. Icke ens hälften af den odlingsbara marken är emellertid uppbruten. Befolkningen, helt och hållet upptagen af väfnadsindustrien, som lemnar en liten inkomst för hvarje dag, har, som jag i ett föregående bref anmärkt, ingen lust för jordarbete, och såsom i dessa trakter nu är stäldt, fattas icke ensamt lusten, utan äfven krafter och medel för ett sådant arbete. Jordmånen är visserligen föga inbjudande dertill, mossjord på sandbotten träffar man oftast, men der finnas ock lämpligare marker, både lerjord och dye på lera, som ligga för fäfot. Hemmansegarne, som sjelfva illa sköta den jord de ha bruten, lemna utan betänkande tillstånd åt den förste, som anmäler sig, att på deras utmarker, der en grön fläck finnes, der en vårbäck alstrat och befruktat en snäf dal mellan bergväggarne, der kärrstranden eller en litet humusblandad sand på ljungheden dertill locka, uppbygga en koja och framför henne uppbryta ett potatisland. Så ha de uppkommit och så uppkomma årligen allt flera af dessa familjer, som existera ensamt på hustruns flit i väfstolen, hvilken är det förnämsta bohagstinget. Befolkningen gifter sig här vid unga år. En koja och en väfstol är allt hvad som behöfs. Till skam för mitt slägte måste jag erkänna, att det icke är mannen, som utgör hemmets och familjens stöd, utan qvinnan. Hon lär sig vid tidiga år att handtera skytteln och tramporna; innan hon ännu uttrampat barnskorna, viges hon vid väfstolen och hon växer fast vid den för hela sitt lif, under det vid hennes sida merändels uppväxer en talrik barnskara, som ökar hennes bekymmer, men ingalunda hennes arbetsförtjenst. Och denna förtjenst är dock så liten! Hon vaknar, kan man säga, i väfstolen och hon somnar i den. Kl. 5 om morgonen är hon i selen och kl. 10 på aftonen slutar hon dagens arbete. Har hon fått sitta stilla hela dagen, äro 12 å 13 alnar tillkomna på bommen, eljest mindre. I aflöning får hon 4 å 5 öre pr aln, För svårare väfnader betalas naturligtvis mer, men då medhinnes i stället så mycket mindre. Dag ut och dag in, år efter år, samma eviga arbete, samma trägna fit! Detta lif är, det behöfver knappast anmärkas; en resa utföre icke blott med afseende å familjens bergning, utan äfven i afseende å hela befolkningens tillvaro. Väfstolen eller tiggarpåsen äro de två alternativerna för lifsuppehället; ofta måste båda anlitas, då den förra icke är nog. Der mannen kan något handtverk eller är duglig till någon husslöjd, eller der väfstolen endast är i gång för sysselsättning under den tid, som jordens skötsel dertill lemnar öfrig, der är tillståndet, såsom de här uttrycka sig, Sredigt nog, d. v. s. ganska bra; men der förhållandet är annorlunda, der finner man också hvad som utgör den mörka fläcken på knallbygdens industri: källan till ett